angfra.blogg.se

Ifjol skrev jag på min facebook vid årets slut: "Idag har vi nått fram till årets sista dag & efter ett händelserikt men bästa året på länge så får jag fira in det tillsammans med den jag älskar mest! Året har gett mig många törnar men de bättre stunderna har vägt upp det! 2013 var året då jag äntligen började lyssna på mig själv & började göra det som var viktigt för just mig! Jag har flyttat, rest, lärt mig stå på egna ben, skaffat hund, träffat underbara människor & lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Så när det nu är dags att packa ner 2013 i bagaget så känner jag mig ganska nöjd med vad jag åstadkommit & vad jag kan ta med mig i bagaget - så från mig till er alla vill jag nu önska er ett gott slut & ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!"

 

Varje år hoppas vi på en bra start & ett bättre år än det vi lämnar bakom oss. Om jag i år skulle skriva något så vet jag helt ärligt inte vad jag skulle skriva. Dehär året har varit det sämsta på så många plan att jag knappt kommer ihåg dom bra sakerna som har skett. Om jag ska sammanfatta år 2014 med ett ord så blir det: SMÄRTA. Jag har fått känna på smärta utav alla dess former & även svek av alla former. Jag visste att 2014 skulle bli tufft eftersom jag hade en operation som väntade men jag hade aldrig kunnat gissa på detta. 

 

Visst har jag gjort bra saker under detta år också. Men mitt minne kommer inte ihåg dom. Allt jag kommer ihåg är 22 september. Då helvetet började. Jag gick från att vara en glad, jobbande & aktiv tjej till att idag vara ingenting känns det som. Det är så enkelt att le utåt men på insidan gråter jag. Det är tungt att hålla en fasad utåt men ständigt hantera smärtan inombords. Vart än jag å vänder mig, så är det folk som frågar hur jag mår & hur det är. Inte för en stund får jag gå ut ur lägenheten & bara vara jag. Ingen tänker nånsin att jag kanske kämpar mig ut på stan för att bara få vara ett tag. 

 

Det jag går igenom & det jag tacklar varje dag är ingenting jag önskar någon. Det ända jag önskar är att JAG hade sluppit det. Jag tyckte jag hade min smäll efter olyckan, jag tyckte att jag hade fått ta nog. Men det är som att varje gång jag kommer på benen igen så rycks mattan bort under mina fötter & jag blir liggandes igen. Jag vet inte hur jag ska förklara allt till alla i min omgivning mer. Så därför väljer jag oftast att vara tyst. Men inom mig skriker det. Jag vill kunna så mycket & jag vill göra så mycket.

 

Detta år bad jag om tre saker. Att få bli smärtfri, att få fira julen med dom jag älskade & att få fira nyår med han jag delar mitt liv med. En önskan gick i uppfyllelse. Jag kräver inte så mycket per dag men när jag blir berövad på de få saker jag faktiskt ber om så rasar allt. Jag skulle gärna byta med vissa personer så kanske dom skulle förstå. Att leva med smärta är inte lätt & att förklara det är heller inte lätt. Jag önskar jag skulle kunna förklara till dom i min närhet & jag önskar att jag skulle förklara varför jag har de humöret jag har ibland. Humöret är nog för att jag är så ledsen, besviken & arg på allt jag inte kan göra som jag ser alla andra göra varje dag. Folk reser, folk tränar & folk lever sin dröm - medan jag är här & bara väntar ut smärtan, den som aldrig verkar vilja försvinna. 

 

Jag önskar att det vore enkelt men de är det inte. Och jag önskar så att människor i min närvaro inte skulle behöva ta alla smällar. Men ibland blir bara allt detta för mycket & jag vet inte hur jag ska hantera det. Som sagt, min utsida kanske ler medan min insida skriker. Jag har försökt så många gånger att förklara men jag kan inte sätta ord på det, detta är något man måste känna för att förstå. Jag önskar så att jag skulle kunna ta bort de som gör så ont & det som gör mig arg - för det finns inget annat jag vill än att må bra & vara glad igen. Om ni tror att de är såhär jag vill vara så har ni fel, så himla fel. Jag tror inte att någon skulle välja detta.

 

Jag önskar bara att mina medmänniskor skulle ha översende med att min bägare kokar över ibland. Jag vill er inget illa, även om det ibland låter så. Det är bara de att jag bär på så himla mycket som jag inte vet hur jag ska tackla mer. Och ibland måste jag få utlopp för det, vilket oftast drabbar fel personer. Det är bara för att jag älskar er som det är lättast att ta ut det på er, de är bara för att ni är närmast mig. Så förlåt för om jag sårat er, sagt någonting dumt eller gjort något dumt under stundens hetta - det har aldrig varit min mening att såra er! Och jag lovar er, skulle ni känna det jag känner & vara i mina kläder skulle ni förstå.. att detta inte är enkelt & att detta inte är ett val jag gjort.