angfra.blogg.se

Efter nio timmars sovande vaknar jag upp i ett rum jag inte känner igen. Jag var inte längre på operationen men jag var heller inte i rummet jag skrev in mig. Med sömninga ögon börjar jag kolla mig omkring. Jag ser inga konturer utan allt flyter som mestadels ihop. Jag förstår att opertaionen har gått bra eller bra vet jag ju inte. Men jag är iallafall vaken & lever. 

 

Halsen är torr, ryggen värker & ögonen vill inte vara med mig. Hela min kropp stretar emot mig & jag känner igen smärtan så väl. Jag är nyopererad & någon har varit & grävt inom mig. En äcklig känsla. Sköterskan dyker snabbt upp vid min sida & frågar hur jag mår. Det ända jag får ur mig är ONT! Söker mig omkring efter en klocka för att få något ungefärligt hum om hur länge jag har varit borta. Sakta men säkert börjar jag vakna mer & mer till liv men så börjar även smärtan att göra. Narkosen släpper & smärtan tar vid.... 

 

Världens underbaraste manlig sköterska dyker upp vid min sida. Ger mig saft & frågar hur jag mår. Hur jag redan nu kan skriva att han är underbar är för att han hela natten kommer att hjälpa mig med all min smärta & verkligen finnas där. Men hur som helst, jag får återigen ur mig att jag har ont & att jag vill träffa mina näraste. Då kommer smällen.... pågrund av att det är så många på uppvaket & pågrund av att min OP tagit så länge så ska jag få ligga kvar över natten & jag får inte träffa dom... Jag som blivit lovad & sett framemot det. Jag får utbyta några snabba ord med dom i telefonen men istället för att känna mig glad över det så rinner tårnarna nerför mina kinder. Jag vill ju träffa dom & ha dom där. Behöver det stödet! 

 

Kvällen börjar kännas lång & jag vet vad som närmar sig. Att resa sig ur sängen... Är en rutingrej efter varje ryggoperation, att man ska upp så fort som möjligt för att helt enkelt se att allt fungerar som det ska. Sköterskorna samlas vid sängen & jag vet direkt vad som väntar. Smärtan är så påtaglig så jag förstår att jag inte kommer att klara detta. Känner sakta hur jag verkligen vill tuppa av. Sängen åker högre & högre upp & smärtan blir högre & högre på skalan. Sakta börja illamåendet komma & just då jag kommit mig upp till sittandes händer det jag inte vill att ska hända.... jag spyr. Alla som känner mig vet att det är det värsta jag vill. Men med nyopererad rygg är det inte att rekommendera. Kändes som att hela ryggen sprättade upp gång på gång där jag satt & hulka på sängkanten! 

 

Jag tog mig upp snabbt till stående bara för att få allt avklarat. Hela världen snurrar & svetten börjar trycka. Jag får panik! Jag vill bara ner i sängen, fortast möjligt. Två sköterskor tar mig i under vardera arm & för mig mot sängen. Äntligen får jag lägga mig & äntligen får jag smärtstillande mot min enorma smärta. Hela kvällen & natten pendlar jag melllan vaken & halvtmedvetande. Så är det oftast efter en operation. Du är vaken men ändå inte helt. Dom som säger att man är så utvilad efter en narkos ljuger, man mår skit! 

 

Den manliga sköterskan förstår verkligen min smärta då tårarna rinner nerför mina kinder hela kvällen & natten. Jag vill inte ligga här & jag vill inte ligga här själv. Han pratar med mig om allt mellan himmel & jord, alltför att få mina tankar på annat håll. Det funkar tills jag somnar ett tag, för att sedan vakna igen. Men direkt jag vaknar finns han vid min sida igen. Vissa männsikor är faktiskt ämnade för vården & denna människa var en sådan ängel! 

 

Första natten är alltid värst smärtmässigt & denna natt var verkligen hemsk. Hemsk med smärta & hemsk för att jag inte fick träffa mina närmaste. Men jag kämpar mig igenom natten & vaknar på morgonen, spänd för att få träffa operationsteamet men även för att få träffa dom jag blev lovade att träffa redan igår. Tårarna rinner nerför mina kinder då mamma kommer in i rummet, äntligen känner jag mig trygg igen. Men att gråta med en nyopererad rygg är heller inte det bästa. Att bara andas gör ont. 

 

Teamet berättar att operation gått bra men att skadan var större än dom trodde när dom väl öppnat mig. Därför det hade tagit så länge. Och att jag även fick ligga kvar på uppvaket för att jag hade fått blod. Men att direkt efter jag rest mig igen så skulle avdelningen komma & hämta mig & jag skulle få åka tillbaka till "mitt rum". Återigen börjar den hemska proceduren att ta sig upp. Det sliter så i ärret & huden så det känns som att jag ska öppnas vilken sekund som helst. Illamåendet är på plats & jag fruktar det värsta. Men denna gång tar jag mig upp utan någon spya & jag känner mig faktiskt starkare denna gång. Sköterskan kanske distraherar mig bra genom att det bevisar sig att hon är från Kalix. Ja, världen är liten. 

 

Efter en lyckad uppstigning ligger jag nu åter i min säng & redo att åka upp till avdelningen. Personalen hämtar mig & nu vet jag att den stora biten börjar, den svåra - REHABILITERINGEN!